DYGNET RUNT - MIN HISTORIA

Jag vaknar, vilken skön sommardag! Idag kommer nog solen skina hela dagen! Kanske ska man ta sig en joggingtur i skogen? Efter frukosten så drar jag på mig mina söta joggingkläder, dom är så himla mysiga, önskar att man alltid kunde gå omkring så här. Jag lägger in lite ny musik på mp3n, musik som får mig att öka tempot.
Jag låser dörren och beger mig ut. Nu är jag redo för att svettas.

Först tar jag vägen förbi parken. Parken är så fin och somrig idag, alla färgglada blommor dom har planterat får mig att le. Nu är jag framme i skogen. Åh så skönt. Lugn och ro. Tystnaden här är guld värd. Hit kommer jag så fort jag har tid, för att relaxa ifrån min stressiga vardag. Det slinker förbi en och annan joggare och vi hälsar vänligt på varandra.
Efter att ha joggat ett tag så sätter jag mig ned för att ta en klunk vatten och se ut över skogen. Det tar bara några sekunder innan jag joggar vidare.

När jag är mitt inne i skogen så ser jag något märkligt. Ett par ben! Plötsligt så hör jag något också.
- Help! Help me! hör jag en ynklig röst skrika
Jag går närmare och ser en man ligga i diket.
- Help me, ber han.
Jag tar tag i hans hand och försöker hjälpa honom upp. Men något konstigt händer. Jag försöker med all min kraft att dra upp honom men det känns nästan som att han försöker dra ned mig i diket istället. Jag kollar efter om han har något sår eller synlig skada men jag hittar ingen. Jag börjar bli rädd. Han drar ned mig i diket. Han är på mig överallt. Han försöker dra ned mina byxor och han tar mig hårt på brösten och viskar helt motbjudande ord i mina öron. Jag kämpar emot men det känns förgäves. Jag får ett tillfälle! Jag biter han hårt i handen, så att det knakar till. Han släpper mig och jag är tillräckligt fri för att kunna ställa mig upp men han tar tag i mitt ben, jag är fast! Jag sparkar honom i skrevet med mitt andra ben, så hårt jag bara kan. Han släpper taget, rullar över på sidan och håller sig för skrevet.
- You fucking bitch, Im gonna kill you! skriker han flämtandes.
Jag springer för mitt liv. Hjärtat dunkar så hårt att jag tror att jag ska få en hjärtattack. Jag är så rädd, tårarna rinner nedför kinden. Jag springer hela vägen hem.

När jag kommer hem tar jag mig en dusch och sedan lägger mig i soffan, omvirvad av en filt. Jag funderar lite men känner mig bara förvirrad av alla tankarna i huvudet. Jag befinner mig fortfarande i chocktillstånd men bestämmer mig för att ringa polisen och anmäla händelsen.
Polisen ber mig att lämna ett signalament på förövaren och jag försöker ge en sådan detaljerad beskrivning jag kan. Polismannen frågar mig om jag behöver någon att prata med. Jag avstår, säger att jag bara vill vara ensam.

Min fristad, som var en naturlig och viktig del av mitt liv, kändes nu helt förstörd. Skogen känns nu som en osäker plats, där vad som helst kan hända. Kanske märker ingen vad som händer i skogen om man inte lyckas ta sig därifrån?